o ja sitter vid mitt fönster i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus

God afton kära medmänniskor!

Jag kan inte riktigt säga att jag varit bra på det där med att skriva i bloggen,
som tur är har Linnèa tagit hand om det.

Veckor, dagar ja - de bara försvinner. Inte vet jag hur men så sitter man där nu, lite halvt fundersam och konstaterar att det faktiskt är helg, igen. Var det inte tisdag nyss?

Förvirrad, tankspridd, framtidsoro.

Jag börjar verkligen känna av att jag snart ska fylla 20. Att dagdrömma om hur sin framtid ska se ut i sitt huvud är en sak men att det sen ska fungera med det riktiga livet är en annan. Jag vet inte hur många gånger min dagdröm ser annorlunda ut och jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat att det kanske inte ens är möjligt, eller är det ?

Men en sak är säker, om man verkligen tror på något, så går det oavsett hur högt målet än är.

Att leva sitt liv i Oslo är inte lika enkelt som folk tror.
Att bli pengakåt leder bara till att man drabbas av klastrofobi, alla drömmar får liksom inte plats och man har nästan svårt att andas, i hopp om att hinna med allting eller ingenting.

Om man bara nu lever ett enda liv, vill man ju göra något bra utav det och faktiskt det man själv vill. Och om man vill så himla mycket på en och samma gång, vad gör man då.

Det som jag saknar, känns nästan som om jag förlorat något, är musiken. Min sång. Det är inte detsamma att sitta och låtsas spela piano på vårt matbord och låtsas sjunga i pepparkvarnen och blicka ut från scenen där man nu bemöts av en stor fastighet.
Det är inte samma sak som att få njuta vid mitt piano, spela musik som jag faktiskt gillar och sjunga högt och länge. Det är då min kropp mättas och den där behagliga känslan av lycka sprider sig i hela kroppen. Det är också då jag kan förmedla något, släppa ut något, visa och göra mig hörd. På samma sätt som när någon målar, gråter, skrattar eller tiger.

Det fattas i mitt liv och det är bara jag som jag påverka. Men det är ett nytt år. 2010. Ett år för de som föddes 1990.(Plus en 91:a) Ett möjligheternas år. Jag är med, är ni?

Thailand ligger liksom och väntar på oss. Att få vara ledig och tillbringa 24timmar om dygnet med personen jag älskar ska bli helt otroligt underbart. Det behöver jag för att orka med vardagen här i Oslo. Jag kan förstå att min sambo knappast har samma eufori i kroppen som jag då hon ska få spendera dessa dryga 2 veckor ensam i vår lilla vrå. Jag blir handlingsförlamad av att vara ensam ett dygn utan henne. Men jag ska tänka på henne, ägna någon soltimme åt henne och fylla mina tankar med kärlek och omtanke. Så känns det nog genast tio gånger bättre på en gång.

Som ni kanske märker är det en sån dag då Linnéa jobbar kväll och jag har suttit hemma här i vår lilla vrå och grubblat. Spotify har gått på helvarv och en examen är skriven. Disken är diskad och två filmer är nedladdade. Pratstund med familjen och ett evigt googlande.

Veckan som komma skall innebär arbete nästan var dag, om den inte är fylld med kurs. Då jag kan tillägga att kursen är väldigt bra och rolig och som dessutom medför att jag bli skiftledare på jobbet.
Jag känner att jag kommer leva i en liten bubbla fram tills jag träffar Jonas på flygplatsen nästa onsdag. Passet har fortfarande inte kommit och jag vet inte vad och hur jag ska packa.

Resfebern har väl redan smittat av sig?

Dags för att lämna er och detta inlägg :)

xoxo,
Mozart och Walen